Hi, guys, this is a story that I wrote in Swedish class. It`s in Swedish though so no-one is going to read it.

"Vet du hur döden ser ut, hur den känns?" frågade jag medan jag tittade på ett gammalt foto av tre bästa vänner. Min röst var annorlunda efter flera år av tystnad. Det var tyst ett tag. "Nej, det har jag aldrig upplevt Casey." Svarade hon och jag hörde den fundersamma tonen i hennes röst. "Om du kan komma till mitt hus idag så kan jag `visa` dig." Var det sista jag sa innan jag avslutade samtalet. Hopp fyllde mitt hjärta. Den enda verkliga känslan som jag har känt sedan händelsen.

Jag gick in i det tomma rummet för att vänta på Robin. Jag hade bett henne att komma till mitt hus för jag skulle berätta hur jag förlorade min älskade Alex för första gången eller döden som jag sa till henne. När jag hade kommit hem hade inte jag berättat för någon varför Alex inte var vid min sida, jag hade bara tagit ögonkontakt med alla och sedan gått till mitt rum för att byta om. Inga känslor visade sig i min personlighet, jag hade bara ett stort hål i mitt hjärta. Ett stort hål som sög ut alla mina känslor ifrån mig.

Tre högljudda knackningar på den tunga ekdörren väckte mig ur mina dystra tankar. Jag reste sig upp och började att gå mot dörren. Dörren öppnade sig ganska lätt och jag möttes av Robin Beatums signaturleende. Hon hade sitt långa blonda hår uppsatt i en hästsvans och hennes gråa ögon sken. "Hej Casey, hur mår du?" frågade hon när hon hade blivit insläppt. Den tjocka dörren stängde sig med en smäll och jag vände mig emot Robin men svarade inte. Jag gick mot vardagsrummet och bad henne att följa med.

Robin satte sig i en röd fåtölj medan jag satte mig på soffan mittemot. Jag lyfte min blick och kollade Robin rätt in i ögonen. Stormgrått och smaragdgrönt möttes.

"Har du någon gång förlorat den enda personen som höll dig vid liv?" frågade jag plötsligt. "Vet du hur det känns när alla dina känslor försvinner samma stund som deras hjärta slår sitt sista slag?". Robin bara stirrade in i mina känslolösa gröna ögon. "Det enda sorgliga som har hänt i mitt liv var när du kom hem utan Alex. Med blod på dina händer och spår av tårar på dina kinder." svarade hon.

Jag tittade ned på mina händer som låg i mitt knä."Jag vet Robin, men vill du verkligen veta varför Alex inte kom hem med mig?" frågade jag. Hon nickade och jag började långsamt att berätta allt.

Jag stod vid kanten av en klippa när jag såg det hända, jag hann inte ens ropa ut hans namn innan det var för sent. Ett motbjudande blött ljud hördes när spetsen av svärdet skar igenom huden på hans rygg, åkte genom hans inre organ och stod ut på andra sidan. Blod formades i hans mungipor och rann ned för hans haka. Jag såg hur Alex tittade mig rakt in i mina gröna ögon med hans egna par av bärnsten.

Ett öronbedövande skrik slet sig loss från mina stämband när Alex kropp ryckte till och när svärdet med ett ryck slet sig tillbaka igenom Alex så att bara ett gapande hål fanns kvar i hans bröst. Mannen som höll i svärdet försvann lika snabbt som han kom dit och Alex föll till marken och under honom formades en pöl av rosarött blod som blev större för varje sekund. Hans redan orange-röda hår blev ännu rödare.

Min chock släppte så att så fort jag kunde röra mig så sprang jag till Alex som låg stilla på marken. Så fort jag kom dit la jag mina blodiga armarna runt honom och lyfte upp Alex så att våra ögon möttes. Ljuset från Alexs bärnstens ögon började lika sakta som en solnedgång försvinna från hans ögon. Tårar formades i mina ögon och droppade ned på hans kinder när jag höll honom närmare.

Han log medan han långsamt lyfte upp sin hand till min kind. Hans hand var blodig från hans egen skada. Jag blev lite chockad och ryckte till från beröringen men när jag såg smärtan i Alexs ögon så log jag också. Jag böjde mig långsamt ned och placerade en sista levande lätt kyss på hans läppar. Vi båda log i kyssen. "Jag älskar dig Casey kom alltid ihåg det." Sa Alex svagt medan hans bröstkorg sakta slutade att röra på sig.

Vi såg varandra i ögonen för en sista gång innan Alexs hjärta slutade att slå. Hans hand föll ned sakta som i slowmotion och hans ögonlock föll ned framfor hans nu bleka ljusbruna ögon. Jag tittade upp och skrek ut all min smärta mot stjärnorna över mig, men det var inte bara smärtan och sorg som kom ut med det skriket. Jag skrek tills min röst långsamt försvann.

Jag föll ihop och tårar rann ned för mina kinder som vattenfall när grät över Alexs döda kropp. "Jag älskar dig också." Viskade jag svagt. Efter att alla mina tårar hade blivit spillda och jag hade lugnat ned mig lite, lyfte jag mitt huvud igen och såg en liten glänta under ett träd. Jag samlade ihop krafterna och lyfte upp liket av min döda älskares kropp och gick långsamt emot gläntan. Jag satte ned liket och började att gräva ett hål precis nedanför trädets skugga med mina egna blodiga händer.

När hålet var färdiggrävt lyfte jag upp Alex och la ned honom sakta och försiktigt i hålet, jag placerade en sista kyss på hans panna och sedan reste jag mig upp. Jag började att långsamt fylla igen graven med jord. När hålet var fyllt skrev jag `Alex Husher, älskad av alla men hans hjärta tillhörde Casey Wolfheart`. Och det sista jag gjorde var att lägga en rubinröd Asterblomma under texten.

Jag reste mig sakta upp och ett sista tår föll ned från min kind på blomman, med den tåren försvann det sista jag hade kvar av mina känslor. Jag var trasig inombords. Långsamt gick jag ifrån graven mot riktningen av vårt- (nej!) MITT hem. Jag stannade abrupt mitt i ett fotsteg och riktade min blick mot en skugga. Om man inte var tränad som jag och Alex var så hade man inte sett att skuggan rörde på sig. Jag vände mig mot skuggan och långsamt tog tag om handtaget på min katana med min högra hand och med ett skrik så anföll jag skuggan.

Det var ingen skugga. Det var Razhar en lönnmördare från fiendens sida Saki klanen, i hans väska som jag tog från hans röda och livlösa kropp fanns ett blad papper. Med bläck stod det på pappret: "Alex Husher 16 år, rödhårig och bärnstensögon, lång och smal, spion, har infiltrerat vår bas och samlat viktig information. Du ska mörda honom när han är utanför basen. Helst med sin älskade Casey. Använd svärd med gift, stöt in det på vänster sida av ryggraden. Fly efteråt. Göm dig från Caseys vrede."

Det var instruktioner. De hade upptäckt honom. Jag reste mig upp från hans kropp och bytte riktning mot vår bas för att rapportera. Chock omringade mina sinnen men det var en lögn. Det var trauma.

Jag slöt mina ögon men sedan öppnade jag dem igen, när jag tittade upp för att se om Robin var okej såg jag henne med sina händer över sin mun och tårar som rann ned för hennes kinder. "Nu vet du." Viskade jag långsamt medan Robin reste sig och sprang emot mig. Jag blev först förvånad men det försvann när hon kom fram och kramade om mig för första gången på 5 år. Och för första gången på 5 år lät jag en kall tår falla ned från mitt öga och ned på min kind.

Robin fortsatte att gråta medan hon kramade om mig, hon tyckte nog att jag hade varit med om för mycket för att vara så ung som jag var. Mitt svarta hår blev vått av Robins sorgsna tårar och min Marvel- kofta blev några nyanser mörkare.

Robin lyfte långsamt upp sitt huvud och tittade mig rätt in i mina smaragdgröna ögon och frågade "Du älskade honom, det vet jag, men hur kunde du hålla in allt det här och dina känslor i över 5 år?". Jag bara log och sa "Alla mina känslor försvann i det ögonblicket när Alex slutade att andas, men jag tror att han skulle ha velat att jag skulle gå vidare. Han skulle ha velat att du skulle få höra min röst igen.". Vi log mot varandra och allt som hördes var tunga andetag av två gamla vänner. Förståelse fyllde rummet som en dimma.

Jag slöt mina ögon och kände ilska rinna genom mina ådror. När jag öppnade dem igen var de fyllda med bestämdhet.

Oroku Saki skulle betala för vad han hade gjort. Sakiklanen skulle falla. Hamatoklanen skulle få sin hämnd.

Nagisa satt i sitt kontor i basen och skrev ned viktig information på latin. Anledningen till att han skrev på Latin var att så ingen krigare eller spion kunde läsa det. Det var bara fyra personer i klanen som kunde latin Nagisa, Akemi, Robin och hans barnbarn Casey. Alex kunde också Latin men sedan hans bortgång slutade Casey att arbeta med klanen. Hans hjärta var fullt av sorg och när han fick veta varför självaste Oroku ville ha Alex död bröt han all kontakt med sin familj.

Det var en gammal vendetta splittrade den starka Wardaklanen i flera delar. Hamato-, Saki-, Haru- och Makotoklanerna. Sakiklanen var störst men deras Sensei Oroku Saki var fylld av hat. Makotoklanen var den första klanen som förintades av Orokus hand. Några överlevde och flydde till Hamatoklanen. Haruklanen hörde om attacken och slöt ett avtal med Hamatoklanen. Om Oroku skulle anfalla så hade de skydd från varandra.

Oroku Saki och Hamato Nagisa var förälskade i samma kvinna. Kvinnan var vacker med långt rött hår och kristallvita ögon och hennes namn var Haruka Rei. Båda slogs för hennes kärlek men Nagisa vann. Oroku fylldes av ilska och anföll honom men dödade Rei i processen. Oroku skyllde det på Nagisa. Alla hörde om mordet och upptäckte att några från Haru och Makoto klanen hjälpte till i attacken. Alla beslöt sig för att splittra klanerna när Orokus hat mot de andra och Nagisas sorg växte sig för stor. Orokus klan kallades Saki klanen, Nagisas kallades Hamato, Reis vänner och familj kallades Haru och Makotoklanen var för alla som hade flytt från Sakiklanen.

Fem årtionden senare blev Nagisas dotter Akemi gravid med en son. Hon blev våldtagen. Mannen var en av Makotoklanen som kallades Rin. Rins liv blev kort. Casey som sonen blev döpt var den enda i klanen utan ett japanskt namn.

Efter tolv år mötte han en vacker rödhårig kille från Haruklanen. Han lärde sig sedan att hans namn var Alex. Många tror inte på kärlek i första ögonkastet men det här var ett levande bevis på det. Även fast de bara var 12 år blev de förälskade. De fick inga negativa kommentarer från klanerna när de berättade om sitt förhållande, men de visste att om Saki klanen fick reda på det skulle kommentarerna förändras.

De träffade en vänlig blond tjej från Makotoklanen. De visste att de kunde lita på henne för hennes föräldrar blev tvingade att gå med i Makotoklanen. Hon var inte ond.

Några år efter att Makotoklanen var anfallen började Alex och Casey hjälpa till inom Haru och Hamatoklanen. De hade blivit tillgivna ett uppdrag att spionera hos Sakiklanen. Caseys mamma och Alexs föräldrar var först emot iden men sedan gav sig.

Under det uppdraget blev Alex upptäck men Oroku Saki såg till att han inte fick reda på det. Efter uppdraget blev Alex mördad framför en av ättlingarna från Nagisas klan. Oroku hade fått sin hämnd.

Nagisa riktade blicken åt vänster och såg en gammal bild på Casey och Alex. De var 14 år och båda hade stora lysande leenden på sina läppar. Casey hade sin vänstra arm runt Alex i en halv-kram medan Alex hade sina armar runt Casey i en kram. Båda hade axellångt rufsigt hår som behövde klippas. De hade precis tränat kampsport och de var utmattade men ändå lika glada.

Nagisa skakade på huvudet för att komma tillbaka in i verkligheten igen. Han suckade och slöt sina varma honungsögon. Han hoppades att Casey skulle återförena sig med sin Familj igen. Akemi saknade honom. Alla saknade hans varma leende som lös upp varje dyster situation.

Han hoppade till när hans telefon ringde men lugnade sig snabbt. "Hallå?." Svarade han. "Hej Nagisa." Det var Robin. "Du kan inte ens gissa vem som ringde idag!". Nagisa blev förvånad. "Vem?" Frågade han. "Det var Casey, han vill mötas idag. Han sa att han skulle berätta vad som hände." Nagisa log och svarade. "Okej, möt honom och hjälp honom. Var förstående." Robin svarade ja och la på.

Nagisa log. Hans barnbarn skulle bli okej igen. Klanen skulle bli hel.